Sport och idrott beskrivs ofta som viktiga spelare när det kommer till integrationen, och mötet mellan olika typer av människor. Efter fackföreningar är idrottsföreningar de plattformar som samlar och förenar flest människor. Ett bra exempel för hur sport kan förena och integrera människor är Somalia Bandy, Somalias bandylandslag som började som ett integrationsprojekt i Borlänge. Hans Grandin och Patrik Anderson är hjärnorna bakom projektet, som startade som en lösning för vad killarna i den svensk/somaliska fotbollsklubben Swesom i Borlänge skulle sysselsätta sig med under vintertid. Resultatet blev som sagt Somalia bandy, och redan 2014 kunde laget delta i sin första VM-turnering.

Ishockeyn beskrivs ofta som en Sveriges största sporter, den är en sport för folket, och med den beskrivningen borde det vara en självklarhet att hockeyn, precis som bandyn i Borlänge, fungerar som en plats där människor kan mötas. Men stämmer det verkligen att hockeyn är en folksport? Hockeyn har hjälpt till att sammanföra individer från olika grupper och bakgrunder, och på så vis hjälpt till med att bidra till den mångfald som finns i Sverige.
Däremot finns det ett stort bekymmer inom hockeyn som gör att det inte är så lätt att enkelt bidra till mångfalden. Hockey är nämligen en dyr sport.

”Hockey har blivit en överklassport”

Hockeyn har ofta förknippats med folket, då dess bakgrund är så starkt förknippat med arbetarklassen. Men frågan är om den än kan beskrivas som ett folkets sport. Med dyr utrustning, höga medlemsavgifter i klubbarna och mycket skjutsande av föräldrarna är ishockeyn inte längre tillgänglig för alla. Den tidigare NHL-spelaren, och numera expertkommentatorn i SVT, Mikael Renberg har gått så långt som att säga att ”Hockeyn blivit en överklassport”. Renberg har inte helt fel när han beskriver sporten så, då ingångströskeln för att man som barn ska börja med hockey är dyr. Utrustning, som skydd, skridskor, hjälm och klubba är nödvändigt för att barnet ska kunna börja med ishockey. Addera sedan en klubbavgift och att kravet på att föräldrarna ska kunna skjutsa runt sitt hockeyspelande barn, och det blir helt plötsligt en fråga om man har eller inte har råd att låta sitt barn spela hockey.
Och även fast man kanske har råd med startavgiften, så är det inte säkert att man har råd senare. Enligt statistiken för riksidrottsförbundet är mediankostnaden för en hockeyspelande fjortonåring 19 530 kr per år.

Tonåringar från familjer med hög socioekonomisk ställning är den mest dominanta gruppen

Forskningsprojektet ”Ung livsstil” har slagit fast att tonåringar från familjer med hög socioekonomisk ställning är den mest dominanta gruppen bland ungdomar som spelar hockey. En av orsakerna till att hockey blivit så dyr, menar Leksand Ifs materialförvaltare Johan Bonde, är att klubborna stigit i priserna. En klubba kostar drygt 1000 kr, och på en säsong kan en tonåring lätt förbruka tio stycken, vilket resulterar till att bara kostnaden för klubborna är 10 000kr per säsong.
Det finns däremot initiativ som försöker jobba mot att hockeyn ska bli en exklusiv klubb för de som har råd. Bland annat hyr många föreningar i Sverige ut både skridskor och utrustning till familjer som har hockeyspelande barn. Dock hjälper det bara för stunden, då utrustningen blir viktigare ju äldre man blir, och man kan inte längre förlita sig på uthyrning.